Information

Lite historik om förrättningsbeslut och fastighetsregleringar som kommunens representant och flm (förrättningslantmätaren) med emfas försäkrade inte fanns, inför ett 70-tal sakägare, den 19 december 2002.

Kommunens representant ställde sig upp och slog med näven i handflatan och försäkrade att det inte fanns några beslut om kommunalt åtagande för vägnätet inom Jukkasjärvi planområde och flm höll med.

Utdrag ur Lantmäteriverkets FastighetsFakta   
Kiruna kommuns gatufastighet Jukkasjärvi 4:38
Aktbeteckning 25-F1992-939.
Framtaget av LRF:s Juridiska Byrå

Kopior av nedanstående förrättningshandlingar och kommunfullmäktigebeslut finns hos undertecknad.

1968-69 förvärvas vägmark av Jukkasjärvi 16:2 för anläggande av Myntvägen.

1974 köper kommunen Nybyggarvägen (östra delen) med tillhörande vägmark av Jukkasjärvi 15:2.
Väg och vägmark överförs till Jukkasjärvi 4:38. Samfälligheten S:9 utplånas
Förrättningslantmätare Bo Reichenberg, kommunombudsman Folke Granström. (fastighetsjurist).

1976 får kommunen Nybyggarvägen (västra delen) med tillhörande vägmark av Jukkasjärvi 4:32, 4:37, 4:41, 4:44, 4:45, 4:81. Fastigheterna 4:97 till 4:102 bildas.
Väg och vägmark överförs till Jukkasjärvi 4:38.
Förrättningslantmätare Bo Reichenberg, kommunrepresentanter Folke Granström och Lars-Ulrik Bergström.
Ihopbyggnaden av östra och västra delen görs av kommunen något senare, mark inlöses av Jukkasjärvi 15:4.

1976 ansöker Kiruna kommun genom kommunombudsman Folke Granström om fastighetsreglering inom Jukkasjärvi kyrkby.
Ansökan gäller överföring av all vägmark inom byggnadsplaneområdet, bysamfällda och enskilda, till kommunens gatufastighet Jukkasjärvi 4:38. Åtgärden hänger samman med att kommunen har för avsikt att överta huvudmannaskapet inom planområdet. Gällande byggnadsplan likställs med stadsplan.

Första markägarmötet äger rum i april.

1978 Markägarmöte äger rum i november.

1978 föreslås en förändring avseende förtätning och utökning av bef. byggnadsplan. Planförslaget utställs i november 1978, remisstiden utgår i december 1978. Kommunfullmäktige fastställer förslaget i mars 1980.

1979 beslutar kommunfullmäktige om kommunalt huvudmannaskap för vägnätet inom byggnadsplanen.
Undantagna är de vägar för vilka vägverket svarar, Marknads- och Paksuniemivägen. 
Beslutet föregås av den utredning som påbörjades 1976 enl. ovan av kommunombudsmannen Folke Granström.

1978-80 överförs all bysamfälld och enskild vägmark inom byggnadsplan till Jukkasjärvi 4:38. Berörda fastighetsägare avstår mark för breddning av vägarna. Ingen ersättning utgår då kommunen i gengäld övertar väghållaransvaret för samtliga berörda vägar. Avtal om överlåtelserna upprättas mellan kommunen, enskilda och byallmänningen. Förrättningslantmätare Bo Reichenberg. Kommunrepresentant Folke Granström. Byallmänningen representeras av Sten Fjällborg.

Efter 1987 då PBL 87 (Plan- och Bygglagen) trädde i kraft har Jukkasjärvi fått sex detaljplaner för samtliga är kommunen huvudman. Detaljplanerna ligger som öar inne i byggnadsplanerna.
Alla vägkroppar inom hela planområdet (byggnadsplan och detaljplaner) ägs av kommunen då dessa består av asfalt eller oljegrus, belagt av kommun.

1989 överförförs vägmark från fastigheterna Jukkasjärvi 15:2, 15:10, 16:42, 16:43, 16:44, och 16:55 till Jukkasjärvi 4:38. Vägmarken är avsedd för byggande av Lodvägen. Byggandet utförs av kommunen.
Kommunens representant Benny Taver anser att marken bör avstås utan ersättning. Enligt Taver har detta varit praxis inom Jukkasjärvi. I gengäld har kommunen tagit på sig väghållaransvaret. Markägarna accepterar detta och överenskommelse träffas, avtal upprättas. Förrättningslantmätare Jonas Nilsson, kommunrepresentant Benny Taver.

1992 ansöker Kiruna kommun genom Jan Zakrisson om förrättning gällande utbyggnad av kommunens vägar, Lagmans- och Tiondevägen.

1995 tillkommer en detaljplan enl. PBL 87 som omfattar en del av  Birkarlsvägen. Kommunen huvudman.

1999 ansöker Kiruna kommun genom Jan Zakrisson om fastighetsreglering gällande överföring av vägmark till kommunens gatufastighet Jukkasjärvi 4:38. Bl.a. berör ansökan den bysamfällda Birkarlsvägen och ett antal fastigheter utmed denna väg. Förrättningen fastställs av fastighetsdomstolen.
Byallmänningen meddelar, genom Sten Fjällborg, att aktuell väg med tillhörande vägmark redan är överförd till Jukkasjärvi 4:38. 
Förrättningslantmätare Eva Ekelund. Byggnadsplanen från 1983 likställs med en stadsplan. Kommunen tar på sig väghållaransvaret  (huvudmannaskapet) även för den delen av vägen som ligger inom byggnadsplanen.
 

 

Kommentarer

Jukkasjärvi byallmänning har representerats av Sten Fjällborg i samtliga förrättningar beträffande överföring av all bysamfälld vägmark till kommunens gatufastighet. Han var också den som ansökte om kommunalt väghållaransvar 1976 då vägföreningen fick problem med att få ekonomi i väghållningen. 

Sten var kommunfullmäktigeledamot för socialdemokraterna 1979 men deltog inte i fullmäktigebeslutet, sannolikt p.g.a att han var den som undertecknat ansökan. (jävsförhållande?)

Andra fullmäktigeledamöter som deltog i beslutet var Helge Fjällborg för folkpartiet och Malte Salomonsson för centerpartiet, båda från Jukkasjärvi.

De sistnämnda deltog också i fullmäktigebeslutet i mars 1980. Båda säger i yttranden till fastighetsdomstolen att det handlar om två olika beslut. Vilket också bekräftas av två oberoende lantmätare och en fastighetsjurist. I november 1979 togs beslut om kommunalt huvudmannaskap, i mars 1980 beslut om en förtätning och utvidgning av byggnadsplanen.

I yttrande till fastighetsdomstolen den 6 oktober 2004 säger byaåldermannen Erik Jonasson att hans uppfattning är att kommunen krävt äganderätten till aktuell vägmark med hänvisning till fullmäktigebeslutet 1979 om kommunalt huvudmannaskap. 

25 socialdemokrater och 10 av 15 oppositionspolitiker röstade för kommunalt huvudmannskap 1979.

Representanter för kommunen påstår nu, 27 år senare, att dåtidens politiker inte menade det som står skrivet i beslutet?? 

Enligt lantmäterimyndigheten är väghållaransvarig synonymt med huvudman. 

Den 20 november 2002 skriver flm, citat "Huvudman för en väg är den som genom beslut av något slag har fått ansvaret för väghållningen" slut citat.

I yttrande till kommunstyrelsen beträffande den förra styrelsens ansökan (utan stämmobeslut) om förrättningsbidrag sägs citat "Huvudmannaskapet för drift och underhåll av vägnätet ligger rent juridiskt på föreningen, även inom detaljplaneområdena i Jukkasjärvi by" slut citat.

Enligt förrättningslantmätaren ligger huvudmannaskapet på kommunen för de sex detaljplanerna enl. PBL 87 vilket också framgår av protokoll och beslut. 

I byggnadsplaner finns byggnadsplanebestämmelsen om enskilt huvudmannaskap, den kan inte tas bort, men den kan kringgås, precis som kommunen gjort så sent som vid förrättningen 1999 då byggnadsplanen likställs med en stadsplan.

I stadsplaner finns stadsplanebestämmelsen om kommunalt huvudmannaskap. 

Några politiker har också fått uppfattningen om att hälften av Jukkasborna ville ha den aktuella omfattningen. D.v.s. att fastigheterna efter det kommunala vägnätet och efter de allmänna vägarna skulle ingå i förrättningen.

Fakta är att bara 4 av 273 sakägare och kommunens handläggare har yrkat om detta, vilket också är dokumenterat, alla 4 bor utanför planområdet. De här 4 personerna satt också i den styrelse som ansökte omförrättningen och åtminstone 3 av dem är eller har varit kommuntjänstemän. 

Akten med D.nr. 1976 1143  005.351 undanhölls i över ett år, ingen på kommunen hade en aning om var den fanns.

Den kom fram lagomt till fastighetsdomstolens huvudförhandlingar i februari 2005 och påstods endast innehålla skrivelsen från Jukkasjärvi vägförening gällande ansökan om kommunalt väghållaransvar 1976.

Märkligt då bl.a. fullmäktigebeslutet från nov. 1979 och ett antal protokoll från sakägarsammanträden åren 1976-78 har samma D.nr. 

Det är tur att alla som suttit med kommunrepresentanter och lantmätare vid sina köksbord och skänkt vägmark åt kommunen mot att kommunen tar på sig huvudmannaskapet inte är döda. Annars hade fakta aldrig kommit fram. 

 

Sammanfattning av debatten som förts på KIP:S och SAP:s hemsidor före valet.

Törnman lovar att Jukkasborna inte ska få några kostnader om KIP får makten. Hur nu detta ska gå till?
Stålnacke säger att SAP ska göra en översyn av alla enskilda vägar i kommunen. Och vad leder detta till?

Ingen av herrarna är så rakryggade att de kan ställa sig upp och säga att omfattningen av förrättningen gjorts på falska grunder. Det är lika skamligt som att de som känt till allt det som försiggått under 30 år i byn inte har berättat detta redan från början.   

 

Kritik mot mig

Någon (med dåligt samvete) i byn försöker få igång en konspiration mot mig. Han eller hon hävdar att jag har lurat "vuxna" Jukkasbor till en meningslös process. Debattören hotar med att ekonomiska krav kommer att ställas på mig. Jag ska också med mitt agerande ha delat byn i två läger.

Hoppet är det sista man överger. Frågan var ju en kommunal angelägenhet (politisk fråga) enligt tre sakkunniga (se under fliken aktuellt) och politikerna har haft lång tid på sig, under hela förrättnings- och överklagandetiden från juni 2002 till februari 2005, att rätta till omfattningen av förrättningen. 

Det har också varit ett av syftena med överklagan, att ge politikerna tid på sig. Det mesta handlade ju om moral och etik samt ansvar för fattade politiska beslut.

Dessutom har rättsprocessen inte kostat ett öre i merkostnader för någon då förrättningsbeslutet var taget och kostnaden för denna fastställd innan rättsprocessen påbörjades.

Till saken hör att jag inte är ett dugg orolig, jag har mycket torrt på fötterna.

De som verkligen har lurat Jukkasborna är de som påstått och gett falska löften om att ingenting förändras i byn och att ingen får några kostnader. 

Nu finns ingen återvändo det är bara att konstatera att förrättningen vunnit laga kraft och försöka göra det bästa av situationen. 

 

Varför omförrättning?
Jukkasjärvi vägförening bildades 1958 och hade andelstal baserade på taxeringsvärden. En ny lag från 1998 gjorde andelstalen ogiltiga. För att ge föreningen laglig möjlighet att uttaxera bl.a. vägavgifter var en omförrättning nödvändig.

Däremot var inte den omfattning som förrättningen fick nödvändig. Hade man följt plan- och bygglagen så hade vi fått samma situation som i de andra byarna i kommunen. I dessa är det bara vägar utanför planområden som har och är i behov av fungerande föreningar.

I Sverige skipas rättvisa med lagar, i Jukkas skipar man rättvisa på andra grunder.  

 

Förrättningskostnaden
Det är helt riktigt att förrättningslantmätaren (flm) på sakägarsammanträdet den 7 augusti 2003, påstod att mina frågor varit så svåra att kostnaden skjutit i höjden. Dokumenterade fakta är att alla mina frågor var besvarade i november 2002. Den besvärligaste frågan om föreningens status besvarades den 25 november. De övriga frågorna var besvarade redan i september.


T.o.m. den 3 december 2002 var den upparbetade kostnaden 95.831 kr enligt den delfaktura som kom till föreningen (till mig).  Slutfakturan uppgick till 405.418 kr istället för den kalkylerade på 140.000 kr.

Anledningen till kostnadsökningen på 289,6% bör nog sökas någon annanstans.

Under december 2002 har flm, enligt tidsredovisningen till fastighetsdomstolen, använt 68,1 timmar a 1.020 kr = 69.462 kr.


December inkluderar också sakägarsammanträdet den 19:e där flm och kommunens representant med eftertryck hävdade att det inte fanns några beslut om kommunalt åtagande för vägnätet inom Jukkasjärvi byggnadsplan. Frågan är varför, då detta ju inte var med sanningen överensstämmande?

Lantmäteriet hade ju deltagit i alla förrättningsbeslut från 1976 till 1999 och kommunens representant i de senaste besluten. 

 

Förrättningen var klar i februari 2003 enligt det meddelande och koncept på andelstal som alla 273 sakägare fick ta del av.

Under mars samma år skulle beslutet tas. Enligt ovannämnda tidsredovisning uppgår den upparbetade kostnaden för tiden januari-mars till 32,4 timmar a 1.050 kr = 34.020 kr.

Summerar man allt så får man en totalkostnad på 199.313 kr.

Bidragsansökan till kommunen var baserad på en kostnad om 140.000 kr för 280 fastigheter, inkl. fastigheter efter de allmänna vägarna, totalt ingår 17 vägar.  Ansökan stred också mot lagen om förvaltning av samfälligheter då stämmobeslut saknades.

 

Redan den 9 januari 2002 skrev jag på NSD:s debattsida att kostnaden skulle bli det dubbla.

Den 12 februari 2002 skriver NSD om en liknade omförrättning i en av våra grannkommuner som kostade 140.000 kr. Här rör det sig om ett 50-tal fastigheter och en väg. 

Den 11 september skriver flm följande, citat "förrättningskostnaden baseras på nedlagd tid och är inte i relation till antalet fastigheter" slut citat.

I yttrande till fastighetsdomstolen den 10 augusti 2004 skriver överlantmätaren bl.a. att lantmäterimyndigheten aldrig har lämnat en specifik kostnad för den här förrättningen.

 

Flm har under juni-september 2003 använt ytterligare 155,4 timmar a 1.050 kr = 163.170 kr.
Varför? Förrättningen var ju klar redan i februari och beslut skulle tas under mars.

Svaret finns nog under fliken Aktuellt, Jukkasjärvi har utan tvekan............   Det var därför flm menade att förrättningen var en kommunal angelägenhet.

Enligt min klara uppfattning är det kommunen som drivit upp kostnaden och bör därför också stå för den.   

 

Anmärkningsvärt är också att slutfakturan på 405.418 kr inte överensstämmer med LM:s redovisning till fastighetsdomstolen. Kostnaden för 2002 uppgår till 151,6 timmar a´1.020 kr = 154.632 kr och för 2003 till 187,8 timmar a´1.050 kr = 197.190 kr.  Totalsumman för hela förrättningen uppgår därmed till 351.822 kr och inte till 405.418 kr varav sakägarna fakturerades 132.709 Kr. 

Fastighetsdomstolen har efter min överklagan fastställt förrättningskostnaden till 325.418 kr varav sakägarna får betala 92.709 kr plus ränta.

Till saken hör också att jag gjorde hela inventeringen av 330 fastigheter, som i slutändan blev 273, avseende fastighetstyp, ex.vis som, permanentbostad, fritidsbostad, obebyggd tomt o.dyl.

I inventeringen ingick också att uppge eventuell företagsverksamhet på fastigheterna och uppmätning av vägsträcka från utfart till närmaste allmänna väg. Min tidsåtgång för detta arbete var ca. 150-200 timmar. 

 

Slutkommentar

För mig och många andra är det en gåta att flm kunde kringgå kommunfullmäktigebeslutet om kommunalt huvudmannaskap från nov. 1979 samt § 5, 6 och 7 i AL (anläggningslagen) och fastställa förrättningen.

Att fastighetsdomstolen inte tog hänsyn till kf-beslutet har jag viss förståelse för. Enligt uppgift så väger domstolen inte in politiska, etiska eller moraliska värderingar i sina beslut.  Att domstolen däremot godtog flm:s motivering till varför han frångick ovannämnda §:er är en annan fråga.

Undrar om det faktum att, en förrättningslantmätare har samma status som en tingsrättsdomare, har spelat en roll i sammanhanget. 

 

163 sakägare överklagade förrättningsbeslutet till fastighetsdomstolen.

Varför inte fler överklagade har sannolikt att göra med de rykten som spreds i byn: 

"En överklagan skulle kosta så mycket att alla skulle få lämna hus och hem om man förlorade. Det andra var att det inte skulle bli några förändringar för Jukkasborna"

Tyvärr var båda ryktena falska, men det första skrämde åtminstone de allra äldsta och yngsta i byn. Sedan finns det i alla sammanhang en grupp som inte bryr sig och reagerar först när det dimper ner en räkning i brevlådan.

   

Anläggningslagen

§5.Gemensamhetsanläggning får ej inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse (avgörande betydelse) att ha del i anläggningen.

Ingen fastighet med egen utfart till allmän väg har ett väsentligt behov av ett enskilt vägnät. Speciellt då alla serviceinrättningar ligger efter de allmänna vägarna. Att vid enstaka tillfällen ha behov att använda ett enskilt vägnät räknas inte, enligt lantmäterimyndigheten, som väsentligt behov.

§6. Gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna av ekonomisk eller annan art av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför.

Inget i förrättningen ger sådana ekonomiska eller andra fördelar som överväger de kostnader och olägenheter som berörda fastighetsägare drabbas av. (60 st med utfart till allmän väg, 166 med utfart till det kommunala vägnätet)

§7. Gemensamhetsanläggning får ej inrättas, om ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för detta.

Av 273 fastigheter har endast 4, plus kommunens handläggare yrkat att samtliga skall deltaga. 170 sakägare har med namnunderskrifter protesterat mot förrättningens omfattning.

§5, yrkandena, protesterna, det kommunala vägnätet, fullmäktigebeslutet från nov. 1979 om kommunalt huvudmannaskap samt det faktum att kommunen krävt äganderätt till all aktuell vägmark kostnadsfritt med hänvisning till Kf-beslutet, måste ses som beaktansvärda skäl.

 

Några märkliga exempel på uttalanden och ageranden från och av lantmäterimyndigheten.

Vägföreningar blir olagliga om inte en omförrättning görs enl. den nya lagstiftningen.

Fel och skrämselpropaganda.

Det enda som händer är att en vägförening inte, med stöd av lagen, kan uttaxera ex.vis vägavgifter. Det finns ca. 400 vägföreningar i Sverige som inte gjort omförrättningar.

För övrigt har vår förening aldrig gjort någon formell uttaxering.

 

Ingen annan än vägföreningen från 1958 äger vägarna. Om någon kan visa papper på att man äger en väg så är det en tolkningsfråga som ska avgöras i en förrättning.

Ett märkligt påstående från en myndighet som borde kunna fastighetsbildningslagen

Enl. min vetskap så ägde vägföreningen inte en enda sten i byn vid detta tillfälle. Föreningen hade inte ens förvärvat nyttjanderätten till aktuell vägmark.

 

Under förrättningens gång fick vi i arbetsgruppen, genom information från sakägare, veta att kommunen krävt och förvärvat äganderätten, kostnadsfritt, till all aktuell vägmark innanför Jukkasjärvi byggnadsplan. Lantmäteriförrättningar om detta hade pågått sedan 1978-80, den senaste 1999.

LRF:s Juridiska Byrå tog fram förrättningshandlingarna åt oss.

Vägföreningen hade inte vid något tillfälle blivit kallad och därmed inte fått delta i några förrättningssammanträden trots att vägföreningen påstods vara huvudman och ägare till aktuella vägar. 

 

Kiruna kommun har under nästan 30 år, i ord, skrift och handling, verkat som huvudman för vägnätet inom planområdet. Dokument och handlingar bekräftar detta.

 

Alla dessa uppgifter försökte både LM och kommunen undanhålla och mörklägga ända tills skriftliga bevis lades fram. Då började något underliga förklaringar komma, bl.a. att kommunen hade tänkt ändra byggnadsplanen till en stadsplan men att det aldrig genomfördes. Hur vet man det, 25 år senare, då det inte finns något som bekräftar detta påstående.

Den som påstår detta var inte heller verksam inom området på den tiden. 

 

Det som däremot bekräftas av dokument och handlingar är att kommunen likställt byggnadsplanen med en stadsplan redan 1976-78, men också senare, för att kunna kringgå byggnadsplanebestämmelsen om enskilt huvudmannaskap. Kommuner har ju planmonopol, vilket innebär att det är kommunerna som bestämmer över planerna.  

 

Fastighetsdomstolen ansåg att förrättningen genomförts korrekt enligt gällande regelverk och hänvisar till bl.a. byggnadsplanebestämmelsen.

Det må vara, men frågan är trots allt sättet som den genomfördes på. Här kommer moral och etikfrågorna in. Varför försökte man undanhålla, mörklägga och förneka alla händelser och beslut från 1978-80 och framåt?

 

Ett antal sakkunniga har också uttalat sin förvåning över att man buntat ihop vägar innanför och utanför planområdet. En sådan konstruktion lär inte finnas i hela Sverige.

 

Slutsatsen måste bli följande.

Vi blev överkörda av lantmätriet, kommunen och av fastighetsdomstolen med största sannolikhet p.g.a. att vi inte hade en jurist som förde vår talan vid huvudförhandlingarna. Det räcker inte med kunskaper, man måste ha en juristexamen också, för att bli respekterad i en rättssal och klara sig mot myndigheterna i världens bästa och största demokrati där rättvisa sägs skipas med lagar och där solidaritet sägs vara ett hedersbegrepp.

 

Som avslutning måste jag framhålla att min kritik endast gäller dom lantmätare, tre stycken, och kommuntjänstemän, tre stycken som med alla medel försökte dölja och undanhålla fakta.

Våra politiker skulle naturligvis ha ingrippit men det var väl för känsligt mend tanke på kopplingar till en del av tjänstemännen.